hej hallå

här sitter jag nyduschad och varm i ett varmt hus med nytvättade lakan och täcken.
har precis lagat till två matlådor med pastasallad med cashewnötter på, kokade pastan i mitt eget vatten som inte alls är så brunt längre... mer rosa. det var svårt att laga mat med en hand, men har man skapat en brandvarnarparanoia så har man. det har faktiskt hänt att den börjar tjuta av ånga så det är bäst att hålla för åtminstone ett öra.
igår åkte jag hem, duschade, åkte till D. När jag kom dit upptäckte jag att jag glömt mina arbetskläder hemma. Jag lagade iordning mat och samtalade med D´s far. När D kom hem snubblade jag ut till honom och frågade om han hade några cigaretter. Det hade han inte. Tårar börjar rinna ur mina ögon och jag vill bara slänga mig ner i en hög på marken.
*glömt kläder
*inga cigaretter
*mycket trött
knäckte mig.

jag funderar på en grej. mina arbetskamrater. de vill inte köra vår arbetsbil och jag förstår inte varför. den är jättefin, en sån där stor bred hög sak med flak.
igår sa den ena: V kör inte.
nähä? varför inte? har hon druckit eller? skämtade jag.
nej men hon har aldrig plånboken med sig. svarade han
inte jag heller, sa jag.
inte jag heller, sa han.
idag när vi skulle åka hem sa han: du kör va? och sträckte över bilnyckeln.
kan jag väl, sa jag.
han var då tvungen att klämma in sig i det minimala utrymmet i baksätet där knappt jag får rum och han är nästan dubbelt så stor som mig. han visste dessutom att om jag körde så skulle han vara tvungen att sitta bak eftersom han några dagar tidigare sagt: V sitter inte i baksätet.
förstår ni nu varför analysen dröjer? det är som om de lever i en egen värld som jag ännu inte förstår.