min väninna gick igår och höll sig om sin höggravida mage, det fann visst en liten risk att det skulle ha blivit ett bb besök under gårdagen. hon var hemskt orolig för att behöva lämna begravningen med mig som chaufför och mannen som stöd, vem skulle ha serverat vid kyrkan då? vem skulle ta hand om de andra barnen? som tur för henne så sa barnmorskan att hon skulle avvakta och hoppas på att slippa åka in på ännu ett par veckor. om det hade blivit barnafödsel så hade gårdagen tagit en ordentlig omvändning mellan vitt och svart, ljus och mörker, glädje och sorg. det ni, det hade blivit ett blogginlägg av världsklass.
under hennes förra förlossning så var jag med som stöd, det var jag som fick klippa navelsträngen. ett litet barn ploppade ut men det visst jag ju skulle hända.. det som imponerade på mig var hur stark min väninnan var. vilken kraft och vilket tålamod hon hade mitt i smärtan. hon skrek och led och klämde mina händer. men hon gjorde det. och snart ska hon göra det igen. DET är stort, nästan större än att jag skriver slutet på min roman ;-)