jag har läst lite bloggar i väntan på skrivlust. bla så gav jag mig in i Alex Schulmans första (?) blogg som nu är nedlagd sedan månader tillbaka.
han berättar i ett inlägg om hur han skickat iväg ett barnboksmanus till ett förlag, de hade sagt nej till att ge ut boken och la till meningen "vi har inget emot att du vänder dig till andra förlag"
alex kommentar på detta lyder som följer:

Jag blev så illa berörd av denna refusering att jag omedelbart skrev ett brev till dem, som jag bakdaterade så att det såg ut som om jag hade skrivit det innan jag fick deras refusering. I detta brev skrev jag att jag ångrat mig och att manuset inte längre var till salu. Så att jag skulle komma undan med äran i behåll. Ha ha. Vilken patetisk form av stolthet. Det är nog det mest ömkansvärda jag gjort. Varje gång jag tänker på det så sköljer det en våg av ren och kall ångest genom hela min tunna kropp. Och så börjar jag prata högt. "Ja ja ja ja", säger jag och försöker tänk på annat. Det där händer oftare och oftare numera. Att jag tänker på tidigare dumheter och börjar prata högt för mig själv. Som för att överrösta mina minnen. Jag säger "nej" eller "äsch" eller "fan" och kisar med hela mitt ansikte. Och försöker. Tänka. På. Annat.

ibland är han rolig den där alex :-)