blandade minnen

blå blå blå
bilen som plötsligt fyller upp hela mitt synfält och körfält är blå. lång och blå.
jag håller hårt i ratten och står med foten på bromsen. bromsen hinner inte reagera och jag förs framåt i något som både är en hög hastighet men ändå i slow motion.
jag säger inget. jag är helt tyst. väntar bara på den kommande smällen som snart är där.
jag dundrar in i sidan på den stora blå och för mina händer som en pyramid över näsa och mun.
jag andas men stirrar framför mig.
någon försöker ta sig in på passagerarsidan, jag tittar bara på honom, han ser rädd ut.
han springer runt bilen och sitter snart vid min sida, på huk, på gatan.
- sitt stilla, rör dig inte.
jag rör mig lite. stänger av bilen. mobilen ringer och jag svarar, snyftar. säger hej då.
ambulans, brandkår och bärgningsbil och massa civilklädda män som fotograferar från alla håll.
jag andas.
en kille med lång snurrad mustasch kommer till mig och någon sätter sig bakom mig för att trä på mig stödkrage.
de frågar mig saker. lyfter över mig till en bår där de spänner fast mig med band som går i kors över mig.
en kvinnlig snäll polis låter mig blåsa och frågar mig försiktigt saker om vad som inträffat.
han med mustaschen kör ambulansen och bredvid mig sitter en blond ung kille och klappar mig på armen. jag finns med på någon skärm där mitt blodtryck studsar upp och ner.
framme vid akuten låter de mig hoppa av båren och rullar över mig på en bår och placerar mig i ett hörn. en läkare ringer D som blir lite rädd. jag snyftar lite då jag hör hans röst efter att tfn lämnats till mig.
jag får vänta. vänta. vänta.
jag sätter mig upp i virrvarret av vitklädda unga läkare, gravida läkare, svartklädda vaktmästare som drar runt på jämrande patienter. jag gråter.
det gör inte så ont längre men jag gråter för att jag glömde göra det tidigare.
jag torkar tårarna och väntar en stund till.
en äldre kvinna kommer fram till mig.
- jaha, här blir vi lämnade i varsitt hörn. säger hon och nickar mot andra sidan av rummet.
jag har varit här sen 11, när kom du? undrar hon.
- jag har bara varit här sedan halv två säger jag.
- jaha ja, bara lite mer än två timmar, då har du lång väntan framför dig. säger hon och ler bekymrat.
En lite yngre kvinna dyker upp och tar tag under hennes arm och föser bort henne till sitt hörn igen. Lycka till! ropar hon över axeln.
- Tack det samma, svarar jag och reser mig ur sängen.
den blonda ambulans killen har varit och tittat till mig en gång och när jag frågade hur länge det kunde dröja svarar han:
- om jag säger 8 timmar så blir du väl glad om det bara blir 6.
jag tar min nyinköpta gigantiska handväska (ska visst vara modernt att bära runt på en halv resväska) och stegar bort till ett rum där sköterskor och läkare sitter.
- ursäkta. säger jag mot gruppen av vitklädda yngre läkare och läkarinnor.
de vänder sig förvånat mot den lilla blond-rödhåriga flickan i dörren med en fläta på sidan, vita piratbyxor, spetsig urringad blus och en gigantisk handväska över axeln.
- jo.. jag undrar. börjar jag. jo.. jag har varit med i en trafikolycka och väntar på att bli undersökt.. men jag funderar på att åka hem nu.
det går bra, de har inget emot det eftersom jag känner bäst själv hur jag mår. en läkare ser bekymrat på mig men han försäkrar att det endast beror på att han är trött och inte att jag är döende.
jag är välkommen tillbaka en annan dag, säger de och jag följer de blå pilarna mot utgången.