min dagbok - varken mer eller mindre

uppmaningen till mina föräldrar i tidigare inlägget att sluta oroa sig baktände,
under min arbetsdag ringde mamma och berättade att pappa är i full gång med packandet för nu ska han hem och rädda sin dotter
genom att installera vatten i köket?
fixa avlopps stoppet?
sätta upp ny stege på taket så att sotaren kan klättra upp?

jag kommer inte att censurera mig här för att stoppa er oro.
jag gråter och är ynklig ibland men jag skrattar också.

idag klippte jag gräset i en uppförsbacke som plötsligt gav mig känslan av att jag höll på att välta. jag panikade och kilades fast vid ett träd där allt sedan tog helt stopp.
sommarjobbarpojken som var mitt sällskap under dagen får inte komma i närheten av klipparna så därför kunde jag inte be honom om hjälp. (dessutom så får han ont överallt om han anstränger sig för mycket)
så jag ringde en kollega
hon fanns på plats och var snabbt ute hos mig
tårarna började rinna och jag kunde inte ge dem någon förklaring

det är jobbigt
att ha ett fysiskt jobb när jag har ont
det är jobbigt
att mina arbetskamrater måste göra de arbeten jag egentligen skulle ha utfört
det är jobbigt
att känna sig som en börda
det är jobbigt
att ha varit med om något så fjuttigt i jämnförelse med andra saker och ändå tycka att
det är jobbigt