D frågade mig i förrgår vad som händer i veckan.
jag: ja jag ska till Eskilstuna på onsdag annars vet jag inte.
D: jaha jag hade tänkt bjuda dig på middag då men jag hade inte tänkt berätta det egentligen.
jag: jaha..?
D: trodde du att jag hade glömt?

i morgon är det alltså 2 år sedan jag och D träffades. 2 år sedan jag stod på hans trapp med oborstat svart hår ner till fotknölarna (nästan) för att låna en stege som min kompis behövde för att fixa antennen så hon kunde titta på melodifestivalen på kvällen.
Det slutade med att D själv fick balansera uppe på taket medan jag och liten F höll i stegen och ännu mindre K surade med en napp i munnen större än hans ansikte.
När det hela var klart sa D:
- Du kan väl komma över på en kopp kaffe nån dag?
jag - Ja absolut.

och det var så det började. vi umgicks ganska intensivt redan från början och räknade mysande ut att vi träffats 17 ggr på 2 veckor och sedan 140 ggr på 1 månad (ge och ta några dagar)
och nu plötsligt hade jag tappat räkningen och står helt oförstående inför en dag som jag tydligen skulle ha anklagat honom för att glömt.